Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Medkänsla för sig själv

Så här i slutet av året är vi många som gör en tillbakablick på året som gått och ser framåt på året som ska komma. Det är många som snabbt hoppar framåt i tanken och tänker att ”nu ska det bli bättre!”

För mig är det ett sätt att inte acceptera det som är, att fly det som är eller det som varit, att fantisera om att ”sen” blir det bra. Det är också ett sätt att förebrå sig själv för att inte ha gjort tillräckligt, för att vara efter i planeringen i det som är livet, och att tänka att alla andra har redan allt på plats. I den här övergången från ”då” till ”sen”, tror jag att en medveten närvaro i det som är här och nu, samt en stor dos medkänsla för mig själv, är på sin plats.

En av mina lärare i ACT, Acceptance and Commitment Therapy, är Russ Harris. Han beskriver self-compassion, självmedkänsla, på ett mycket enkelt sätt. Att erkänna mitt lidande och svara med vänlighet.

På svenska kallar vi ofta self-compassion för självmedkänsla. Medkänsla för sig själv, är ett längre men enklare uttryck tycker jag. Att vara vän med sig själv, vara välvilligt inställd till sig själv, trots sina ”fel” och brister.

Precis som de flesta av oss gör med en vän som har det svårt. Vi förstår att det gör ont, att det finns ilska, sorg, förvirring, desperation, hopplöshet. Vi accepterar det och finns ändå lugnt kvar för vännen, med en kopp te, en stunds tystnad, en pratstund eller något annat som lugnar för stunden utan att försöka ”fixa problemet”. Att ge den vänligheten till oss själva när vi känner har det svårt, är self-compassion, medkänsla för oss själva.

Medkänsla för sig själv är en faktor som har starka samband med psykiskt välmående och acceptans för sig själv. Jag håller mig med andra ord friskare och mår bättre, med en högre medkänsla och vänlighet för mig själv. Det forskas för fullt på området både i Sverige och övriga världen, och det finns en skala man kan testa sin egen self-compassion (på engelska):

Test how self-compassionate you are

Vad gör jag om jag känner att jag skulle vilja öka min medkänsla för mig själv? Det finns många olika sätt och här är tre viktiga delar som jag tycker om:

  • Sätt namn på det som gör ont.

Att se och erkänna att vi faktiskt känner obehag, rädsla, panik eller övergivenhet, är ett första viktigt steg. Jag tycker det är hjälpsamt att skriva, för då får det som är ”osynligt”, fysisk form. Att skicka ett meddelande till en vän hjälper också för mig. Då blir det diffusa mer konkret, och jag delar det som känns tungt med någon jag litar på.

Det här första steget kräver också en medveten närvaro här och nu, vilket i sig hjälper. Att se och acceptera att det inte känns bra just nu. Det vanligaste mänskliga beteendet är att vi istället oroar oss för sen, klandrar oss själva för att vi känner tunga känslor, eller flyr från det genom att distrahera oss. Det är ett vanligt beteende bland oss människor att så snart vi känner smärta, så försöker vi undvika och fly den genom att ta kortsiktiga beslut som att isolera oss, inte gå på aktiviteter som vi vet är viktiga för oss långsiktigt, konsumera mat eller annat, planlöst hamna framför TV:n eller internet fler timmar än vad som är bra för oss.

  • Att se känslorna och tankarna för det de är, just tankar och känslor.

Det som jag känner just nu kommer också att passera, jag har inte alltid känt så här, och jag kommer inte alltid att känna så här. Att veta, eller åtminstone ana, att jag är mer än mina tankar och känslor, de kommer och går, och det som är jag, finns kvar ändå.

Acceptansen vi så ofta känner med andra som mår dåligt för stunden, kan vi öva upp att också känna för oss själva. Det är inte så konstigt att jag känner mig övergiven, besviken, arg och frustrerad. Vi känner alla det ibland. Det är en naturlig del av välfungerande liv att ibland känna sig misslyckad eller att känna sorg eller ilska över att det som är, inte är som vi vill att det ska vara.

  • Att knyta an

Att jag skriver till en vän jag vet inte kommer döma mig så som jag kanske själv gör, gör att jag knyter an till mina medmänniskor. Jag frigör mig lite från tankar som ”jag är den enda som inte klarar det här”, ”ingen bryr sig”, ”alla andra har det bra vid det här laget”, ”ingen kan förstå”. Att knyta an till sina medmänniskor är motsatsen till isolering. Att knyta an och att ha kontakt med medmänniskor, är det som för världen framåt.

Att dricka en kopp te med en vän är att ägna tid med denna medkänsla som är så viktig. Att också påminna sig själv, eller tillsammans med någon, om hur vi alla faktiskt känner smärta. Vi känner smärta för att vi bryr oss, något är viktigt för oss, för att vi känner kärlek.

  • Vad är dina bästa sätt för att sätta ord på det du känner, just när det känns svårt?
  • Hur påminner du dig själv om att det du känner är känslor, och inte den som är du, att det du tänker är tankar, och inte du?
  • Hur knyter du an till dina medmänniskor eller påminner dig själv om att du är en del av mänskligheten, när det gör ont i dig?

Inga kommentarer

Dela dina tankar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *