Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Att gå på is

Idag bestämde jag mig för att gå i skogen, även om jag visste att det som varit skidspår nu hade smält ner till blank isgata i det milda vädret under helgen.

Jag tänkte att det kunde vara en bra övning i medveten närvaro, vilket det alltid är att cykla eller gå på packad snö eller is. Vi vet, vi nordbor.

Under promenaden, märkte jag att jag ibland lät den medvetna närvaron här och nu vandra iväg, för att låta ögonen gå i förväg och titta några meter framför mig. Jag förlorade balansen direkt. Varje gång jag lät ögonen och mitt medvetande gå i förväg, tappade jag balansen.

Så jag lärde mig, eller kom ihåg snarare, att på väldigt hal is (ja visst finns det olika slags halhet för is), är det bättre att jag håller mitt medvetande och mina ögon, min blick, nära där jag är, nära där jag har min kropp.

Mitt långsiktiga mål, min värderade riktning, finns där. Jag behöver bara ha tillit och veta att jag sakta rör mig i rätt riktning. Att jag förflyttar mig i den riktning jag vill röra mig.

Jag förstod, att det är precis som i livet. Min promenad på isen är en metafor för något större.

Just nu, är jag på ett ställe där jag har det större perspektivet, min värderade riktning, klar för mig. Min vision och mina stora mål är klara, men jag har ingen aning om hur stegen på vägen som ska leda dit, ser ut.

Ivrig som jag kan vara, vill jag veta stegen, se dem. Så jag letar, söker, ser mig omkring, använder mitt sinnrika tänkande för att försöka att fylla i mellanrummen av det okända. Och när jag gör det, när jag inte är närvarande här och nu och har tillit till att jag rör mig framåt, tappar jag balansen.

Jag accepterade att jag inte ser hela trappan. Jag har tillit att ta det första steget ändå. Och så nästa. Och så ett till.

Jag inser att det måste finnas balans mellan att jag vet att jag har ansiktet vänt mot min vision, att jag går åt rätt håll, till att se på det som är här och nu, att ta väldigt små steg, röra mig, hur lite det än är.

Då kan jag sluta att försöka att se vad som finns i änden av trappan och vilka steg som leder dit upp, och falla in i tillit och vetskap om att jag åtminstone går åt rätt håll.

Inga kommentarer

Dela dina tankar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *